Storrrm.com

Metabloggare med garden uppe. Paradoxen vars alster kallats den sista blomman i blogg-Sveriges höstmörker. Lunchpromenaden.se har träffat Fredrik Storm, upphovsmannen till den hyllade bloggen ”Storm med tre r”.

Bloggen ”Storm med tre r” (storrrm.com) har fått stor uppmärksamhet den senaste tiden. DN Kultur har kallat den för ”Bloggosfärens sista hopp, den sista blomman i blogg-Sveriges höstmörker”,  i Svenska Dagbladet skrev Andres Locco att ”nu har det blivit fint att blogga igen – riktigt jävla fint!”. Och Aftonbladets prylbilaga har utnämnt den till årets julklapp.

Vi på Lunchpromenaden.se stämde träff med bloggens upphovsman Fredrik Storm för att ta reda på vem han är och hur han ser på all uppståndelse kring bloggen. Vi träffar honom utanför Pocketshop på ett gråkallt Sergels Torg.
– Jag hänger alltid på Pocketshop på luncherna, antingen här eller på centralen. Närheten till böcker gör mig trygg och på pocketshop till skillnad från de större bokaffärerna har de lagom mycket böcker. Det känns som om man skulle hinna läsa dem alla om man ville.

Vi lämnar Pocketshop för att hitta en mer promenadvänlig miljö. På vägen över Sergels Torg pekar Fredrik ut viktiga landmärken i det han kallar för ”sitt” Stockholm.
– Där ligger Burger King, ett trist ställe, och tar man rulltrapporna till höger där kommer man upp till McDonalds, det är möjligen en halvhyfsad restaurant när de säljer Big Tasty, men det gör de bara ibland. Och där ligger Åhléns. Jag brukar hänga en del på Åhléns. Eller, ja, egentligen brukar jag bara gå igenom Åhléns när det är kallt ute – jag jobbar ju inte så långt därifrån.

Var han jobbar vill han dock inte gå in på närmare.
– Inte för att det är hemligt eller så, utan för att det inte har något med mitt bloggande att göra. Jag tycker att det är viktigt att skilja på privatliv, arbetsliv och bloggliv. Det rör sig egentligen om tre olika Fredrik Storm som har väldigt lite med varandra att göra – och man ska inte blanda ihop sina verkligheter.

Vi är nu uppe på Drottninggatan och börjar promenera mot Gamla stan. Eftersom Fredrik är så förtegen med sig själv som privatperson och sitt yrkesliv går vi raskt in på hans bloggande.
– Jag har ju lite svårt att förstå varför bloggen har blivit en sån hit, svarar han när vi frågar om hur han upplever mediauppståndelsen. Det är ju bara en blogg liksom. Dessutom handlar den ju inte om någonting.

Men någonting måste den väl handla om?
– Nej, jag tycker inte det. Eller, på sätt och vis handlar den väl om sig själv, man kanske kan säga att den handlar om mig när jag bloggar.

Tycker du inte att det låter lite flummigt? Och väldigt meta?
– Jo, inte så lite och väldigt. Där ligger förresten en Akademibokhandel, det finns en hel del såna här i centrala Stockholm. Det händer att jag vågar mig in i någon av dem, men jag föredrar som sagt Pocketshop. Jag kanske ska förtydliga, jag köper aldrig några böcker på Pocketshop – jag står bara och blänger på dem. Överhuvudtaget står jag ofta och blänger på saker utan att köpa nåt i affärerna häromkring.

Men för att återgå till din blogg – varför startade du den?
– Ja, vad sjutton ska man göra liksom. Jag läste blogg efter blogg efter blogg som inte sa mig ett skvatt, så jag tänkte att det där kan jag också göra – fast bättre. Missförstå mig rätt, det finns en hel del bra bloggar och jag länkar till några av dem på ”Storm med tre r”, men det stora flertalet är för bedrövliga.

Vad har du för drivkraft bakom ditt bloggande?
Jag skriver helt enkelt bra grejer för att nån måste göra det. Om inte jag gör det, så skriver inte nån annan heller de här grejerna.

Hur ska du gå vidare i ditt bloggande?
– Oj, det vete fasen. Jag fortsätter väl på inslagen väg, eller inte. Jag har lekt lite med tanken att skaffa mig en åsikt av nåt slag och sen skriva nåt om den. Där ligger förresten Bengans, riktigt bra ställe att blänga på skivor på. Är vi klara nu, skulle gärna gå in och kolla om de fått in några nya skivor sedan igår.

Vi på Lunchpromenaden.se är inte säkra på om vi blivit mycket klokare på Fredrik Storm under lunchpromenaden. Är det ens möjligt att bli det? Ett är i alla fall säkert – det ska bli spännande att se hur hans blogg utvecklas.

Som vi ju alla vet är orden jag formulerar här det nya svarta och hos vissa räknas den här bloggen redan som den sista utposten för nit och redlighet på internet. Men ibland kommer det fram människor som undrar när jag ska börja fylla den med nåt som de kallar ”substans”. Med ”substans” menar de ofta, visar det sig, att jag ska ha åsikter om saker och ting, gärna politik eller den rådande kulturskymningen. Jag brukar svara att jag inte har några nydanande åsikter att förmedla om vare sig ditten eller datten och att jag därför håller pipan.

För inte vill ni, kära läsare, att denna blogg ska förfalla till att föra ytterligare en åsiktsmaskins talan? Har vi inte fått nog av sådana bloggar och sådana maskiner? Visst finns det väl utrymme för en helt annan diskurs? (Skit också, jag hade ju lovat mig själv att inte använda det där vedervärdiga ordet.)

För den delen känner jag mig allt som oftast ambivalent i till exempel politiska frågor – om man bortser från rena straffsparkar som till exempel att jag i likhet med alla anständiga människor är emot rasism, sexism, miljöförstöring, ofrihet, fattigdom etc.

När det gäller övriga politiska frågor brukar det i stora drag finnas två mot varandra ställda ståndpunktsinrikningar som förfäktas ute i samhället, vare sig det rör ditten eller datten. Ett typiskt exempel är frågan om Guds existens. Ja, det är en politisk fråga, och ja, där kan jag utan omsvep säga att jag varken är för eller emot.

Däremot blir jag ofta rädd när människor har vad jag uppfattar som alltför bestämda åsikter. När alltför övertygade människor försöker övertyga mig om det de är alltför övertygade om får jag kalla kårar längs med ryggraden. För i deras ögon ser jag då något oresonligt, dogmatiskt, ja nästan maniskt, som rimmar illa med deras i övrigt blida sinnen. Hur kan de vara så övertygade? tänker jag. Har de inte lyssnat på den andra sidans argument? För nästan alltid finns det ju andra människor som är lika övertygade om motsatsen till det de säger.

I mina ögon har de två sidorna ofta lika rätt beroende på hur man ser på saken (ditten eller för den delen datten). Men hur kan de då vara så säkra på att motståndarsidan har fel? Om man inte förstår vad som är bra med sin motståndares argument, hur kan man då förstå varför ens egna argument är bättre?

Svamlar jag nu?

Oh well, enough said.

Slänger upp ytterligare ett svartvitt foto av en bro underifrån, så att ni fattar att jag menar allvar med mitt bloggande. Jag har många sjukt intressanta problemställningar kring den mänskliga tillvaron som jag vill ta upp här – vi snackar riktigt jäkla tunga grejer. Min förhoppning är att jag ska hinna med åtminstone två inlägg, självklart stilistiskt fulländade, om dylika ting innan året är slut. Två samhällsomvälvande inlägg som kommer att förändra er världsbild i grunden, inlägg som kommer få själva grundvalarna för er verklighet att rämna!

Eller har jag sagt för mycket nu? Varför skrev jag sådär?

Äntligen hittade jag ett tema i wordpress som motsvarar mina pretentioner. Därför – och kanske, om man tror på kabbala och sånt trams, för att dagens datum är 11-11-11 – börjar jag nu blogga en sisådär 7 år efter den värsta hajpen. Jag är ju verkligen inte tidigt ute – jag har t.ex. en vän som haft sin blogg sedan 1999 och för nån månad sen började de till och med blogga från min arbetsplats . 

Egentligen har jag ju varken tid eller lust att blogga. Vad ska jag blogga om liksom? Och när? Jag vill ju hellre hänga med min fantastiska familj än blogga när jag är ledig. Fast det kanske går att kombinera, ibland sover de när inte jag gör det, som nu – en av dem sover faktiskt på mig, och då kan jag ju alltid slänga upp nåt litet foto och/eller skriva nån liten text i stil med den här om nåt jag råkat tänka på. Vad vet jag.

Eller så blir det inte mer än så här.

Nu har jag en blogg i alla fall.