Mannen i vitt – ett höstminne, en julhälsning

Uncategorized

Mannen i vitt. Foto: Fredrik Storm

Mannen i vitt hade tröttnat. Han hade varit trött på skiten ganska länge nu. Han gick med bestämda steg längs Skeppsbron i Stockholm. Det var en alldeles underbar höstdag – tyckte alla andra. Mannen i vitt hade inte tid med petitesser som väder och solsken. Fast det redan var oktober hade han knappt märkt att det blivit höst. Redan under försommaren hade han känt att han börjat få nog, och under sommaren hade det blivit allt tydligare att han måste göra något. Det måste få ett slut.

Men vad var det han hade tröttnat på? Och varför var han klädd i vitt?

Mannen i vitt såg ingen annan utväg än att företa sig det han nu företog sig. Han hade planerat det hela minutiöst. Det skulle vara över på några ögonblick. Hans stund var snart här. Mannen i vitt log lite lagom ondskefullt när han tänkte på det. Det var dags att ta avsked.

Ta avsked av vem? Inte sig själv väl? Fast varför skulle han då le  ondskefullt? Och varför var han klädd i vitt?

Kostymen, som var vit som snö, hade han skaffat på en loppis i en källarlokal på Sturegatan i Sundbyberg.  Han hade skaffat den för det här ändamålet. För den här dagen, den här timmen, de här minuterna. Han visste att den skulle uppfylla förväntningarna – att den skulle göra intryck. Att den vita färgen skulle göra sitt.

Intryck på vem? Kom igen nu! Varför var den just vit? Varför var han klädd i just vitt?

Pistolen i fickan hade han aldrig använt förut, han hade mest sett den som en souvernir och möjligen något att hota eventuella inbrottstjuvar med. Men tack vare en diskussionsgrupp på internet hade han lärt sig att använda vapenfett. Och nu var han nästan säker på att den skulle fungera. Och kanske, tänkte han, kanske skulle han inte ens behöva använda den.

Men vad var det han hade planerat? Nu får du fan ge dig! Ska han skjuta någon eller? Och varför i helvete var han klädd i vitt?

Pistolen var noga avtorkad så att det inte skulle finnas några fingeravtryck på den. Det gällde bara att inte råka ta av sig handskarna under själva utförandet. I stridens hetta, så att säga. Handskarna skulle också komma väl till pass om han skulle bli tvungen att använda pianotråden han hade i sin andra ficka…

Vänta nu! Pianotråd? Nu börjar det bli löjligt. Vafan håller du på med? Du har sett för mycket film, jag skiter i det här. Hejdå…idiot. (Går sin väg muttrande.)

Jaha. Då får jag väl önska alla en god jul istället. Inte för att den verkar bli speciellt vit inte. (Går också iväg muttrande.)

Annonser

– Jag skriver bra grejer för att nån måste göra det

meta
Sista blomman. Foto: Fredrik Storm. Foto: Fredrik Storm
Sista blomman i höstmörkret? Foto: Fredrik Storm

Metabloggare med garden uppe. Paradoxen vars alster kallats den sista blomman i blogg-Sveriges höstmörker. Lunchpromenaden.se har träffat Fredrik Storm, upphovsmannen till den hyllade bloggen ”Storm med tre r”.

Bloggen ”Storm med tre r” (storrrm.com) har fått stor uppmärksamhet den senaste tiden. DN Kultur har kallat den för ”Bloggosfärens sista hopp, den sista blomman i blogg-Sveriges höstmörker”,  i Svenska Dagbladet skrev Andres Locco att ”nu har det blivit fint att blogga igen – riktigt jävla fint!”. Och Aftonbladets prylbilaga har utnämnt den till årets julklapp.

Vi på Lunchpromenaden.se stämde träff med bloggens upphovsman Fredrik Storm för att ta reda på vem han är och hur han ser på all uppståndelse kring bloggen. Vi träffar honom utanför Pocketshop på ett gråkallt Sergels Torg.
– Jag hänger alltid på Pocketshop på luncherna, antingen här eller på centralen. Närheten till böcker gör mig trygg och på pocketshop till skillnad från de större bokaffärerna har de lagom mycket böcker. Det känns som om man skulle hinna läsa dem alla om man ville.

Vi lämnar Pocketshop för att hitta en mer promenadvänlig miljö. På vägen över Sergels Torg pekar Fredrik ut viktiga landmärken i det han kallar för ”sitt” Stockholm.
– Där ligger Burger King, ett trist ställe, och tar man rulltrapporna till höger där kommer man upp till McDonalds, det är möjligen en halvhyfsad restaurant när de säljer Big Tasty, men det gör de bara ibland. Och där ligger Åhléns. Jag brukar hänga en del på Åhléns. Eller, ja, egentligen brukar jag bara gå igenom Åhléns när det är kallt ute – jag jobbar ju inte så långt därifrån.

Var han jobbar vill han dock inte gå in på närmare.
– Inte för att det är hemligt eller så, utan för att det inte har något med mitt bloggande att göra. Jag tycker att det är viktigt att skilja på privatliv, arbetsliv och bloggliv. Det rör sig egentligen om tre olika Fredrik Storm som har väldigt lite med varandra att göra – och man ska inte blanda ihop sina verkligheter.

Vi är nu uppe på Drottninggatan och börjar promenera mot Gamla stan. Eftersom Fredrik är så förtegen med sig själv som privatperson och sitt yrkesliv går vi raskt in på hans bloggande.
– Jag har ju lite svårt att förstå varför bloggen har blivit en sån hit, svarar han när vi frågar om hur han upplever mediauppståndelsen. Det är ju bara en blogg liksom. Dessutom handlar den ju inte om någonting.

Men någonting måste den väl handla om?
– Nej, jag tycker inte det. Eller, på sätt och vis handlar den väl om sig själv, man kanske kan säga att den handlar om mig när jag bloggar.

Tycker du inte att det låter lite flummigt? Och väldigt meta?
Jo, inte så lite och väldigt. Där ligger förresten en Akademibokhandel, det finns en hel del såna här i centrala Stockholm. Det händer att jag vågar mig in i någon av dem, men jag föredrar som sagt Pocketshop. Jag kanske ska förtydliga, jag köper aldrig några böcker på Pocketshop – jag står bara och blänger på dem. Överhuvudtaget står jag ofta och blänger på saker utan att köpa nåt i affärerna häromkring.

Men för att återgå till din blogg – varför startade du den?
– Ja, vad sjutton ska man göra liksom. Jag läste blogg efter blogg efter blogg som inte sa mig ett skvatt, så jag tänkte att det där kan jag också göra – fast bättre. Missförstå mig rätt, det finns en hel del bra bloggar och jag länkar till några av dem på ”Storm med tre r”, men det stora flertalet är för bedrövliga.

Vad har du för drivkraft bakom ditt bloggande?
Jag skriver helt enkelt bra grejer för att nån måste göra det. Om inte jag gör det, så skriver inte nån annan heller de här grejerna.

Hur ska du gå vidare i ditt bloggande?
– Oj, det vete fasen. Jag fortsätter väl på inslagen väg, eller inte. Jag har lekt lite med tanken att skaffa mig en åsikt av nåt slag och sen skriva nåt om den. Där ligger förresten Bengans, riktigt bra ställe att blänga på skivor på. Är vi klara nu, skulle gärna gå in och kolla om de fått in några nya skivor sedan igår.

Vi på Lunchpromenaden.se är inte säkra på om vi blivit mycket klokare på Fredrik Storm under lunchpromenaden. Är det ens möjligt att bli det? Ett är i alla fall säkert – det ska bli spännande att se hur hans blogg utvecklas.

Avsikter, utsikter och åsikter

meta

Sista utposten. Foto: Fredrik Storm

Som vi ju alla vet är orden jag formulerar här det nya svarta och hos vissa räknas den här bloggen redan som den sista utposten för nit och redlighet på internet. Men ibland kommer det fram människor som undrar när jag ska börja fylla den med nåt som de kallar ”substans”. Med ”substans” menar de ofta, visar det sig, att jag ska ha åsikter om saker och ting, gärna politik eller den rådande kulturskymningen. Jag brukar svara att jag inte har några nydanande åsikter att förmedla om vare sig ditten eller datten och att jag därför håller pipan.

För inte vill ni, kära läsare, att denna blogg ska förfalla till att föra ytterligare en åsiktsmaskins talan? Har vi inte fått nog av sådana bloggar och sådana maskiner? Visst finns det väl utrymme för en helt annan diskurs? (Skit också, jag hade ju lovat mig själv att inte använda det där vedervärdiga ordet.)

För den delen känner jag mig allt som oftast ambivalent i till exempel politiska frågor – om man bortser från rena straffsparkar som till exempel att jag i likhet med alla anständiga människor är emot rasism, sexism, miljöförstöring, ofrihet, fattigdom etc.

När det gäller övriga politiska frågor brukar det i stora drag finnas två mot varandra ställda ståndpunktsinrikningar som förfäktas ute i samhället, vare sig det rör ditten eller datten. Ett typiskt exempel är frågan om Guds existens. Ja, det är en politisk fråga, och ja, där kan jag utan omsvep säga att jag varken är för eller emot.

Däremot blir jag ofta rädd när människor har vad jag uppfattar som alltför bestämda åsikter. När alltför övertygade människor försöker övertyga mig om det de är alltför övertygade om får jag kalla kårar längs med ryggraden. För i deras ögon ser jag då något oresonligt, dogmatiskt, ja nästan maniskt, som rimmar illa med deras i övrigt blida sinnen. Hur kan de vara så övertygade? tänker jag. Har de inte lyssnat på den andra sidans argument? För nästan alltid finns det ju andra människor som är lika övertygade om motsatsen till det de säger.

I mina ögon har de två sidorna ofta lika rätt beroende på hur man ser på saken (ditten eller för den delen datten). Men hur kan de då vara så säkra på att motståndarsidan har fel? Om man inte förstår vad som är bra med sin motståndares argument, hur kan man då förstå varför ens egna argument är bättre?

Svamlar jag nu?

Oh well, enough said.

Det här med fåglar

Uncategorized

Sista fågeln. Foto: Fredrik Storm

Som ni säkert förstår kommer jag i det här inlägget inte avhandla ämnen som fåglarnas insatser i samhället, fåglarna som kulturbärare eller huruvida fåglarna borde få ta över våra barns uppfostran. Det vore att i alltför hög grad frångå det som är den här bloggens huvudsakliga inriktning. Istället handlar det om fåglar i fotokonsten. Eller egentligen är hela inlägget bara en förevändning för att få lägga upp bilden ovan.

För ibland kan man ha råkat ta en bild som ligger och gnager där i bakhuvudet. En bild som ständigt pockar på ens uppmärksamhet. Än jag då? tycks den säga. Borde inte någon mer få se mig? Blir det inte enformigt med enbart broar på bloggen?

Personligen tycker jag inte alls att det skulle vara enformigt med ännu en bild på en bro underifrån. Men just nu har jag slut på brobilder. Så det får bli en bild på en fågel istället.

Vad är det förresten som gör att jag – och många med mig – formligen kastar mig efter kameran så fort den minsta lilla pippifågel tittar förbi? Är det verkligen bara färgerna och deras gulliga litenhet som förtjuser oss? Eller har de förhäxat oss? Är de egentligen små häxmästare in disguise? För när man sedan tar fram bilden och tittar närmare på deras små ansikten – ser de inte lite ondskefulla ut då?

Damoklessvärd

Uncategorized

Blev uppkallad till bloggbolagschefen idag för att diskutera min blogg.
– Vad handlar den om då? frågade hon när jag hade satt mig till rätta i hennes besökssoffa.
Äntligen! tänkte jag. Det var verkligen på tiden att jag fick chansen att förklara vad som gör min blogg unik. Varför den behövs!
– Ingenting. svarade jag och log.
Hon tittade frågande på mig.
– Ingenting?
– Japp. Det är en blogg om ingenting. Det är det som är grejen, den handlar inte om något. Nada.
Döm om min förvåning när chefen började skaka på huvudet.
– Du kommer inte på nåt att skriva om alltså?
– Jo, svarade jag. Det är klart jag gör. Men just det här att den inte handlar om något är liksom den övergripande tanken – den bärande principen.
Chefen suckade.
– Jag tycker att det låter som en dålig ursäkt för att du saknar idéer, men ändå tycker att du borde ha en blogg.
– Det är klart jag har idéer, men…
Hon avbröt mig.
– Det går inte, sa hon. Såna bloggar har vi redan till förbannelse. Hela bloggosfären svämmar över av  dem. Möjligen kan det funka om man redan har gjort sig ett namn, men det har ju inte du.
– Men, försökte jag igen, jag har ju idéer.
– Jaha. Låt höra.
– Ja, jag har ju till exempel funderat på det här med att ha en betjänt, eller en butler snarare. Att varje människa skulle ha rätt till en butler. Eller åtminstone att det skulle finnas en butler i typ tunnelbanan, som liksom kan hjälpa en med grejer.
– I tunnelbanan? Hon tittade förvånat på mig. Det var det dummaste jag någonsin hört. Du vill alltså att det ska stå stela män i frack nere i tunnelbanan redo att passa upp på folk?
Jag visste inte vad jag skulle svara.
– Nej du, fortsatte hon, du får fram till årsskiftet att fylla bloggen med något av substans. Annars drar jag tillbaka blogglicensen.
– Men…, försökte jag.
– Finns ingenting mer att tillägga, tillade hon och tittade ner i sina papper samtidigt som hon viftade iväg mig med handen.

Det var med tunga steg jag lämnade bloggbolagets lokaler.

Innan alltför mycket vatten runnit under broarna

meta

Står still. Foto: Fredrik Storm

Slänger upp ytterligare ett svartvitt foto av en bro underifrån, så att ni fattar att jag menar allvar med mitt bloggande. Jag har många sjukt intressanta problemställningar kring den mänskliga tillvaron som jag vill ta upp här – vi snackar riktigt jäkla tunga grejer. Min förhoppning är att jag ska hinna med åtminstone två inlägg, självklart stilistiskt fulländade, om dylika ting innan året är slut. Två samhällsomvälvande inlägg som kommer att förändra er världsbild i grunden, inlägg som kommer få själva grundvalarna för er verklighet att rämna!

Eller har jag sagt för mycket nu? Varför skrev jag sådär?