Som vi ju alla vet är orden jag formulerar här det nya svarta och hos vissa räknas den här bloggen redan som den sista utposten för nit och redlighet på internet. Men ibland kommer det fram människor som undrar när jag ska börja fylla den med nåt som de kallar ”substans”. Med ”substans” menar de ofta, visar det sig, att jag ska ha åsikter om saker och ting, gärna politik eller den rådande kulturskymningen. Jag brukar svara att jag inte har några nydanande åsikter att förmedla om vare sig ditten eller datten och att jag därför håller pipan.

För inte vill ni, kära läsare, att denna blogg ska förfalla till att föra ytterligare en åsiktsmaskins talan? Har vi inte fått nog av sådana bloggar och sådana maskiner? Visst finns det väl utrymme för en helt annan diskurs? (Skit också, jag hade ju lovat mig själv att inte använda det där vedervärdiga ordet.)

För den delen känner jag mig allt som oftast ambivalent i till exempel politiska frågor – om man bortser från rena straffsparkar som till exempel att jag i likhet med alla anständiga människor är emot rasism, sexism, miljöförstöring, ofrihet, fattigdom etc.

När det gäller övriga politiska frågor brukar det i stora drag finnas två mot varandra ställda ståndpunktsinrikningar som förfäktas ute i samhället, vare sig det rör ditten eller datten. Ett typiskt exempel är frågan om Guds existens. Ja, det är en politisk fråga, och ja, där kan jag utan omsvep säga att jag varken är för eller emot.

Däremot blir jag ofta rädd när människor har vad jag uppfattar som alltför bestämda åsikter. När alltför övertygade människor försöker övertyga mig om det de är alltför övertygade om får jag kalla kårar längs med ryggraden. För i deras ögon ser jag då något oresonligt, dogmatiskt, ja nästan maniskt, som rimmar illa med deras i övrigt blida sinnen. Hur kan de vara så övertygade? tänker jag. Har de inte lyssnat på den andra sidans argument? För nästan alltid finns det ju andra människor som är lika övertygade om motsatsen till det de säger.

I mina ögon har de två sidorna ofta lika rätt beroende på hur man ser på saken (ditten eller för den delen datten). Men hur kan de då vara så säkra på att motståndarsidan har fel? Om man inte förstår vad som är bra med sin motståndares argument, hur kan man då förstå varför ens egna argument är bättre?

Svamlar jag nu?

Oh well, enough said.