Som ni säkert förstår kommer jag i det här inlägget inte avhandla ämnen som fåglarnas insatser i samhället, fåglarna som kulturbärare eller huruvida fåglarna borde få ta över våra barns uppfostran. Det vore att i alltför hög grad frångå det som är den här bloggens huvudsakliga inriktning. Istället handlar det om fåglar i fotokonsten. Eller egentligen är hela inlägget bara en förevändning för att få lägga upp bilden ovan.

För ibland kan man ha råkat ta en bild som ligger och gnager där i bakhuvudet. En bild som ständigt pockar på ens uppmärksamhet. Än jag då? tycks den säga. Borde inte någon mer få se mig? Blir det inte enformigt med enbart broar på bloggen?

Personligen tycker jag inte alls att det skulle vara enformigt med ännu en bild på en bro underifrån. Men just nu har jag slut på brobilder. Så det får bli en bild på en fågel istället.

Vad är det förresten som gör att jag – och många med mig – formligen kastar mig efter kameran så fort den minsta lilla pippifågel tittar förbi? Är det verkligen bara färgerna och deras gulliga litenhet som förtjuser oss? Eller har de förhäxat oss? Är de egentligen små häxmästare in disguise? För när man sedan tar fram bilden och tittar närmare på deras små ansikten – ser de inte lite ondskefulla ut då?