Kategori: Uncategorized

Mannen i vitt – ett höstminne, en julhälsning

Mannen i vitt. Foto: Fredrik Storm

Mannen i vitt hade tröttnat. Han hade varit trött på skiten ganska länge nu. Han gick med bestämda steg längs Skeppsbron i Stockholm. Det var en alldeles underbar höstdag – tyckte alla andra. Mannen i vitt hade inte tid med petitesser som väder och solsken. Fast det redan var oktober hade han knappt märkt att det blivit höst. Redan under försommaren hade han känt att han börjat få nog, och under sommaren hade det blivit allt tydligare att han måste göra något. Det måste få ett slut.

Men vad var det han hade tröttnat på? Och varför var han klädd i vitt?

Mannen i vitt såg ingen annan utväg än att företa sig det han nu företog sig. Han hade planerat det hela minutiöst. Det skulle vara över på några ögonblick. Hans stund var snart här. Mannen i vitt log lite lagom ondskefullt när han tänkte på det. Det var dags att ta avsked.

Ta avsked av vem? Inte sig själv väl? Fast varför skulle han då le  ondskefullt? Och varför var han klädd i vitt?

Kostymen, som var vit som snö, hade han skaffat på en loppis i en källarlokal på Sturegatan i Sundbyberg.  Han hade skaffat den för det här ändamålet. För den här dagen, den här timmen, de här minuterna. Han visste att den skulle uppfylla förväntningarna – att den skulle göra intryck. Att den vita färgen skulle göra sitt.

Intryck på vem? Kom igen nu! Varför var den just vit? Varför var han klädd i just vitt?

Pistolen i fickan hade han aldrig använt förut, han hade mest sett den som en souvernir och möjligen något att hota eventuella inbrottstjuvar med. Men tack vare en diskussionsgrupp på internet hade han lärt sig att använda vapenfett. Och nu var han nästan säker på att den skulle fungera. Och kanske, tänkte han, kanske skulle han inte ens behöva använda den.

Men vad var det han hade planerat? Nu får du fan ge dig! Ska han skjuta någon eller? Och varför i helvete var han klädd i vitt?

Pistolen var noga avtorkad så att det inte skulle finnas några fingeravtryck på den. Det gällde bara att inte råka ta av sig handskarna under själva utförandet. I stridens hetta, så att säga. Handskarna skulle också komma väl till pass om han skulle bli tvungen att använda pianotråden han hade i sin andra ficka…

Vänta nu! Pianotråd? Nu börjar det bli löjligt. Vafan håller du på med? Du har sett för mycket film, jag skiter i det här. Hejdå…idiot. (Går sin väg muttrande.)

Jaha. Då får jag väl önska alla en god jul istället. Inte för att den verkar bli speciellt vit inte. (Går också iväg muttrande.)

Annonser

Det här med fåglar

Sista fågeln. Foto: Fredrik Storm

Som ni säkert förstår kommer jag i det här inlägget inte avhandla ämnen som fåglarnas insatser i samhället, fåglarna som kulturbärare eller huruvida fåglarna borde få ta över våra barns uppfostran. Det vore att i alltför hög grad frångå det som är den här bloggens huvudsakliga inriktning. Istället handlar det om fåglar i fotokonsten. Eller egentligen är hela inlägget bara en förevändning för att få lägga upp bilden ovan.

För ibland kan man ha råkat ta en bild som ligger och gnager där i bakhuvudet. En bild som ständigt pockar på ens uppmärksamhet. Än jag då? tycks den säga. Borde inte någon mer få se mig? Blir det inte enformigt med enbart broar på bloggen?

Personligen tycker jag inte alls att det skulle vara enformigt med ännu en bild på en bro underifrån. Men just nu har jag slut på brobilder. Så det får bli en bild på en fågel istället.

Vad är det förresten som gör att jag – och många med mig – formligen kastar mig efter kameran så fort den minsta lilla pippifågel tittar förbi? Är det verkligen bara färgerna och deras gulliga litenhet som förtjuser oss? Eller har de förhäxat oss? Är de egentligen små häxmästare in disguise? För när man sedan tar fram bilden och tittar närmare på deras små ansikten – ser de inte lite ondskefulla ut då?

Damoklessvärd

Blev uppkallad till bloggbolagschefen idag för att diskutera min blogg.
– Vad handlar den om då? frågade hon när jag hade satt mig till rätta i hennes besökssoffa.
Äntligen! tänkte jag. Det var verkligen på tiden att jag fick chansen att förklara vad som gör min blogg unik. Varför den behövs!
– Ingenting. svarade jag och log.
Hon tittade frågande på mig.
– Ingenting?
– Japp. Det är en blogg om ingenting. Det är det som är grejen, den handlar inte om något. Nada.
Döm om min förvåning när chefen började skaka på huvudet.
– Du kommer inte på nåt att skriva om alltså?
– Jo, svarade jag. Det är klart jag gör. Men just det här att den inte handlar om något är liksom den övergripande tanken – den bärande principen.
Chefen suckade.
– Jag tycker att det låter som en dålig ursäkt för att du saknar idéer, men ändå tycker att du borde ha en blogg.
– Det är klart jag har idéer, men…
Hon avbröt mig.
– Det går inte, sa hon. Såna bloggar har vi redan till förbannelse. Hela bloggosfären svämmar över av  dem. Möjligen kan det funka om man redan har gjort sig ett namn, men det har ju inte du.
– Men, försökte jag igen, jag har ju idéer.
– Jaha. Låt höra.
– Ja, jag har ju till exempel funderat på det här med att ha en betjänt, eller en butler snarare. Att varje människa skulle ha rätt till en butler. Eller åtminstone att det skulle finnas en butler i typ tunnelbanan, som liksom kan hjälpa en med grejer.
– I tunnelbanan? Hon tittade förvånat på mig. Det var det dummaste jag någonsin hört. Du vill alltså att det ska stå stela män i frack nere i tunnelbanan redo att passa upp på folk?
Jag visste inte vad jag skulle svara.
– Nej du, fortsatte hon, du får fram till årsskiftet att fylla bloggen med något av substans. Annars drar jag tillbaka blogglicensen.
– Men…, försökte jag.
– Finns ingenting mer att tillägga, tillade hon och tittade ner i sina papper samtidigt som hon viftade iväg mig med handen.

Det var med tunga steg jag lämnade bloggbolagets lokaler.