Blev uppkallad till bloggbolagschefen idag för att diskutera min blogg.
– Vad handlar den om då? frågade hon när jag hade satt mig till rätta i hennes besökssoffa.
Äntligen! tänkte jag. Det var verkligen på tiden att jag fick chansen att förklara vad som gör min blogg unik. Varför den behövs!
– Ingenting. svarade jag och log.
Hon tittade frågande på mig.
– Ingenting?
– Japp. Det är en blogg om ingenting. Det är det som är grejen, den handlar inte om något. Nada.
Döm om min förvåning när chefen började skaka på huvudet.
– Du kommer inte på nåt att skriva om alltså?
– Jo, svarade jag. Det är klart jag gör. Men just det här att den inte handlar om något är liksom den övergripande tanken – den bärande principen.
Chefen suckade.
– Jag tycker att det låter som en dålig ursäkt för att du saknar idéer, men ändå tycker att du borde ha en blogg.
– Det är klart jag har idéer, men…
Hon avbröt mig.
– Det går inte, sa hon. Såna bloggar har vi redan till förbannelse. Hela bloggosfären svämmar över av  dem. Möjligen kan det funka om man redan har gjort sig ett namn, men det har ju inte du.
– Men, försökte jag igen, jag har ju idéer.
– Jaha. Låt höra.
– Ja, jag har ju till exempel funderat på det här med att ha en betjänt, eller en butler snarare. Att varje människa skulle ha rätt till en butler. Eller åtminstone att det skulle finnas en butler i typ tunnelbanan, som liksom kan hjälpa en med grejer.
– I tunnelbanan? Hon tittade förvånat på mig. Det var det dummaste jag någonsin hört. Du vill alltså att det ska stå stela män i frack nere i tunnelbanan redo att passa upp på folk?
Jag visste inte vad jag skulle svara.
– Nej du, fortsatte hon, du får fram till årsskiftet att fylla bloggen med något av substans. Annars drar jag tillbaka blogglicensen.
– Men…, försökte jag.
– Finns ingenting mer att tillägga, tillade hon och tittade ner i sina papper samtidigt som hon viftade iväg mig med handen.

Det var med tunga steg jag lämnade bloggbolagets lokaler.